Det finns vänner. Det finns bästa vänner. Det finns en familj. Det finns en syster.

En syster som heter Therese. Här här ni henne. (Kunde tyvärr inte hitta någon brunare bild på henne)

Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva Therese med ord. Men när jag mår dåligt, mår hon dåligt. När jag gråter, gråter hon. När jag vill något, så vill hon det lika mycket. När jag är glad, då är hon glad. Vänner visar också det. Men ingen kan visa det på samma sätt som Therese kan. Ibland tror jag dock att hon har för höga mål för mig, för mig är det orimligt. Men om man inte ens försöker får man antagligen skylla sig själv om man ska fortsätta vara lika deprimerad? Jag blir så glad när du tror på mig och samtidigt blir jag ledsen vid sånna här tillfällen, när du visar hur mycket du bryr dig. Hur mycket du vill att jag ska må bra. Ledsen blir jag endast för att jag inte är lika bra på att visa hur gärna jag vill att du ska må bra. Vi ska må bra. Det har alltid varit du och jag. Vi har klarat oss igenom allt, allt, allt. Vi är starkare än vi tror. Jag hoppas att din starka vilja kan smitta av sig till mig ikväll. Just nu finns inte den. Eller viljan finns, helt klart. Det som inte finns är motivation och postitiva tankar, bara en klump i magen.

Hur ska jag klara mig om inte dina planer går vägen?! Älskade, älskade du.